kulturkrockar

Att leva med två olika kulturer är inte alltid det enklaste. Alla människor har vi från unga år blivit uppfostrade och lärda om vad vi ska tycka och tänka om olika saker i olika situationer. Ett exempel på detta är hur vi i olika kulturer ser på våra roller som kvinnor och män. En kvinna här i Sverige utbildar sig, jobbar, dejtar och roar sig. Medans en kvinna i mellanöstern växer upp skyddad av sina bröder i hemmet och gifter sig med en man som kan skydda och försörja henne och deras kommande barn. Att vara i en relation där dessa två olika kulturella synsätten finns är svårt. Att din partner ser på dig på ett specielt sätt och förväntar sig saker som enligt din uppfostan och ditt synsätt inte alls stämmer. Jämnställdhet i ett förhållande är inte alltid möjligt men att mötas någonstans på vägen så gott det går är båda parternas uppgift. En människa ska aldrig behöva vara det den inte är men för att en relation ska hålla, måste man fösöka ta det man anser är bra ur båda kultuerna och inte vara så inkörd i sin egen. Kära läsare det är här ni kommer in. Tyck gärna till. Har ni kanske själva erfarenheter av detta? Lätta på hjärtat här i min blogg!

Äkta Kärlek hittar alltid hem

Jag har många gånger ställt frågan, hur vet jag att han är den rätte? Folk har då svarat att det vet man bara när träffar honom. Bullshit! Den dagen jag förstog vem den rätta var för mig var när vi lämnade varandra. För då såg jag vad jag var med och utan honom, att jag verkligen älskade honom och ingen annan. Med honom är jag den människa jag alltid velat vara. Med honom är jag trygg, ovilkorligt älskad och hel. Han är den dröm som jag inte ens visste att jag hade, men som jag under våran resa med och utan varandra har upptäckt. Att någon känner mig och kan läsa av mig bättre än han kan tvivlar jag på. Han vet när jag gråter och varför och han vet exakt vilka ord jag vill höra även fast han inte alltid säger dem. Han är den manliga trygghet jag saknat och letat land och rike runt för att hitta. Jag är så lycklig och stollt över att få kalla mig hans fästmö och mamma till vår dotter.

Jennifer och Han

21/2-2009

Äkta kärlek hittar alltid hem

¨Min pappa älskar mig¨

För en liten pojke är pappa allt. En manlig förebild att se upp till och att följa och en vän som älskar vilkorslöst. Det finns en pojke i mitt hjärta, han sitter på sin födelsedag i ett rum fullt av folk som älskar honom. Hans mamma säger till honom att önska sig något och att sen blåsa ut ljusen på sin födelsedags tårta. Pojken sluter sina ögon och blåser sen ut ljusen. Han håller dem slutna en stund till och tittar sedan hoppfullt runt i rummet. Men snart förvandlas hans hoppfulla uppsyn till besvikelse och tårar. Allt den lilla pojken önskade sig på sin födelsedag var sin pappa. Denna lilla undrabara pojke brukar säga, ¨min pappa älskar mig¨. Men undra samtidigt varför det inte är pappas famn han kan krypa upp i när han är ledsen. Eller varför det inte är pappa som lär honom att cykla utan stödhjul. Detta skär i mitt hjärta att en liten pojke själv får påminna sig om att hans pappa älskar honom.

Den finaste jag vet

Det finns en kvinna i den här världen, så stark, ödmjuk och godjärtad. Hon är den finaste jag vet. Det är med stolthet jag har henne som förebild här i livet. Hon är den som alltid har stått vid min sida och älskat mig villkorslöst. Alla gånger jag har tappat fotfästet och fallit har hon varit där och fångat mig. Vi har gått igenom sjukt mycket tillsammans och min kärlek bara växer och växer för henne varje dag som går. Denna kvinnan är inte bara min förebild och bästa vän, hon är min mamma! Jag tackar min Gud varje dag för att han givit denna underbara människa.

Jag älskar dig mamma

och är stolt över att kalla

dig mormor till min Beatrice

Sår som aldrig läker

Ibland undrar jag om Gud finns och i så fall varför han tar människor vi älskar ifrån oss. Den 15 augusti 1992 tog han min pappa. Jag var fem år och älskade min pappa. Om Gud är en god gud varför tog han då min pappa och lämnade mig, min mamma och syster ensamna kvar med hjärtesorg, saknad, och bara minnen att hålla kvar vid.

Vem ska ta hand om mamma, hålla hennes hand, torka hennes tårar och berätta för henne hur vacker hon är nu när pappa är borta. Det är en hjärtesorg att se sin egen mamma mista sin andra hälft. Man brukar säga att tiden läker alla sår men så är det inte, såren finns kvar lika öppna och blodiga, man bara lär sig leva med dem. Gud du ska veta att den dagen du tog min pappa tog du också en bit av mitt hjärta, fucking cancer!

Jag önskar att du var här

Att du höll mig i dina starka armar

viska i mitt örat att allt är okej,

Att bara få höra din röst, bara ett

enda andetag. skulle få mig att somna

med ett leende på läpparna.

Du är inte här, jag sitter här ensam

Inget är okej. Minnet av din röst och

dina andetag har bleknat.

Och såsom igår gråter jag mig till sömns.

Jag älskar dig som fan, men hatar dig

för att du lämnade mig!

Adoptionen

Som ni kanske förstår så är jag ett adoptivbarn. Jag kom hit till min underbara mamma och pappa när jag var ett år. Innan jag fick min underbara dotter (Beatrice 23/8-09) så hade jag ingen biologisk anknytning till någon i min omgivning. Jag har en storasyster som också är adopterad . Hon kommer ifrån Argentina. Som adopterad har saknaden av de biologiska banden och varit stor. Jag kommer ihåg att vi en gång i förskolan fick berätta vad i vårt utseende vi hade ärvt från mamma, pappa respektive syskson. Jag kommer fortfarande idag ihåg hur tråkigt jag tyckte att det var. Jag kunde inte alls komma på vem jag var lik, mamma och pappa var ljusa och långa och jag är och har alltid varit kort och mörk. Min syster var väl den som kom mig närmast i utseendet, men det fanns inte så många likheter där heller, förutom att vi var korta och mörka. Ensamheten och känslan av olikhet till min omgivning var stor. Mina kusiner och vänner hade alla sin födelse och första år på kort och film, för mig var detta ett stort hål fyllt av frågor. De första levnads åren är den viktigaste grunden i livet, mitt första år var ett helvet som har satt sina spår i mig. När jag fick min dotter kände jag att förlusten av det biologiska bandet försvann. Nu har jag en liten flicka som har mina ögon, mililla mun och tjocka kinder. Nu ägnar jag all min tid åt att ge min dotter den kärlek, trygghet och fasta grunden här i livet som jag gick misste om.

Beatrice, underbara älskade

Beatrice du är mammas ängel.

Du är svaret på alla frågor.

Jag har längtat hela mitt liv efter dig.

Du är mitt blodsband

Jag lever för att älska dig!

Jennifer från ruta ett

För 22 år sedan, den 8 december föddes ett inte allt för efterlängtat barn, i en inte allt för stor stad vid namn Guatemala City. Pappan var ett svin och mamma var den mest osjälviska ängel som finns på denna jord. När mamman berättade för sin man att ett kärleksbarn var på väg tog han sitt pick och pack och drog. Denna kvinna som redan hade två kärleks barn med ett annat svin fick det nu riktigt svårt. För att kunna ha råd med mat på bordet åt sina små änglar var hon tvungen att lämna bort sin lilla ängla tös till en kvinna som lovade att ta hand om henne medans modern jobbade. Tyvär så är svinen i denna historia inte bara manliga, kvinnan som lovade att ta hand om den lilla tösen bröt sitt löfte. Hon gav henn varken mat eller ett omhändertagande. Den lilla tösen, blev alltmer undernärd för var dag som gick. När dotterns moder såg att tösens tjocka kinder bara var skinn och ben, och att hennes skratt nu var tårar, tog hon henne med sig till sjukhuset. Där konstaterade man att om kraften inte räcker till att äta så kommer Gud att få tillbaka sin lilla ängel. Gud fick vänta den lilla ängeln var en kämpe. Var, är och kommer alltid att vara.

Ängeln det är jag, Jennifer Paula Wärmell, välkommen till min blogg!